söndag 16 november 2008

Om spökena i sovrummet

Det började för någon månad sedan. Då jag sovit dåligt i sovrummet länge. Både jag och sambon somnade i soffan och låg och trängdes till långt inpå småtimmarna. Inte ens den nyinköpta sängen var lockande nog för att sova i sovrummet. Det kändes inte bra.
Sedan en natt. 01.08. Då vaknar vi av en högljudd smäll. Det visar sig vara en plastskiva som stått hoprullad i över ett år behagar slå sig fri från sina tejpbojor och den ger från sig ett ljud som påminner närmst om ett pistolskott, bredvid sängen. Jag vaknar, sätter mig upp och gallskriker rakt ut. Så som jag aldrig skrikit innan. Av skräck.
Jag sansar mig. Det är tvåtusenåtta. Jag är tjugosex. Jag ska föreställa vuxen. Det finns ingen som gör något sådant. Det är bara påhitt. Det är bara för att jag vill vara som Fox Mulder. I want to believe. Och visst är det så. Visst vill jag tro. Visst vill jag tro att livet inte tar slut bara för att de biologiska processerna avtar. Visst vill jag tro att det finns något som en själ som överlever den sumpiga kroppen. Men jag vill inte att en av dessa överjordiska själarna ska bo i mitt sovrum och väcka mig med practical jokes bara för att jag ska få tro precis som Mulder. Och om det nu skulle vara så hade jag inte velat ge ifrån mig ett avgrundsvrål som en zebra som dras ned i det dyiga vattnet av en krokodil...

En annan natt.
Jag har lagt mig för att sova. Jonas påpekar en skugga i taket.
En röd fjäderboa som jag svept runt en lampa bildar en skarp skugga i taket.
Skriket kommer tillbaka. Det där avgrundsskriket som jag hoppas att jag aldrig ska behöva höra mig själv skrika igen.
I taket ser jag skuggan av Liemannen som står med en ett vapen i högsta hugg och ser ned på oss som ligger i sängen.

Efter det har det inte känts bra.
Och ikväll blev det seans för att ta reda på hur det egentligen låg till.
Jag fick kontakt med en kvinna. Jag hade litet svårt att fokusera på helt korrekt sätt, men kände en kall vindpust som svepte in, trots att jag satt under täcke. Hon verkade inte höra till huset och hon ville inte störa på något sätt.
Allt hon visade var ett klot av vitt ljus.
Jag vet inte hur jag skall tolka det. Jag vet att jag troligen inte ska överanalysera det heller.
Jonas fick inte någon direkt kontakt.
En vän som deltog fick fram namn och en gata som visade sig överensstämma med verkligheten.
Men hemma i sovrummet är det lugnt, så nu hoppas jag på att kunna sova lugnt framöver. Kanske var de två händelserna bara någon förvirrad varelse på genomresa.
Fler äventyr väntar.

Nära döden

Vem säger att det omöjliga inte är möjligt?

Efter ett halvår har nu äntligen vardagsrummet genomgått en metamorfos och förvandlats från ett ökengult helvete med smaklös bård till ett relativt smakfullt mörklila rum.
Efter målningen var det dags att besöka Trollenäs slott. Det innebar att jag fick lida helvetets alla kval och dessutom riskera två andra människors liv.
Jag övningskörde för första gången på väldigt länge. Jag hade 200 i puls, plågsamma svettningar och så vidare.
Jag är liksom inte den som svänger automatiskt utan jag måste tänka. Jag ser döden lura i varje kurva och varje rondell är definitivt slutet. Det är fruktansvärt läskigt. Min andedräkt luktar ångest och mina ögon ser bara död, även i backspeglarna.
Det började dessutom att regna och då kompletteras min framför-ratten-tortyr med att jag även måste hålla reda på vindrutetorkarna. Men jag höll bilen på vägen och klarade det.
Det vill säga; det kommer bli fler gånger. Så ett hett tips är att hålla sig långt borta från vägarna framöver.

tisdag 11 november 2008

Flykt till förbättrad framtid


Besvikelse utbröt över hur dålig jag är som inte har något körkort och att detta faktum minimerar mina chanser till självförsörjning. Arbete. Att tänka på arbete och att oroa sig för pengar är vidrigt. En snabb mental härdsmälta och ett lån senare är det nu bestämt, bokat och definitivt.
Måndag 8 december 10.15 ska jag träffa en körlärare som heter Roger. Jag ska spendera två veckor i Östersund och panikfixa körkort. Så får det bli. Och sedan ytterligare två veckor som jag hoppas att jag kommer att få kalla fritid.
Jag ska spendera sammanlagt en månad i Jämtland. En månad i de kalla grottornas land. Snö och granar. Halka, mörker och älgar.
En hel månad borta från söta Jonas och alla fina vänner och den skånska pseudovintern.
Men gör jag det inte nu är jag för evigt dömd till körkortslöshet och en högst trolig livslång arbetslöshet.
Hoppas att jag är en av de människor som kan klara av att lära mig köra bil.
Annars tror jag inte att det ska vara helt omöjligt att komma över en burk arsenik.

(Bilden kommer från Hoverbergsgrottan, en av de största grottorna i Jämtland. Det är 20 meter i tak och det var pampigt. Och rått och kallt fastän jag var där i juni. Foto: Jonas Sandberg)

Besvikelse

Jag arbetar en timme till på mitt halvtidsarbete på sjukhuset.
Sedan ska jag åter ta klivet ut i arbetslöshetens förrädiska kvicksand.
Det är då telefonen ringer.
Ett okänt nummer på displayen.
En okänd röst som berättar att de vill anställa mig som journalist.
En glad röst.
En röst som meddelar att jag kan komma på en gång. En röst som låter varm och inte alls så satanisk som arbetsgivare kan låta ibland.

Men säg den lycka som varar för evigt. Eller ens en liten stund.
- Jaha, du har inget körkort, säger rösten.
- Nej, det står ju i min ansökan, säger jag.
- Men vad synd, då måste jag nog ringa vidare, säger rösten och lägger på.

Vad är meningen med detta?

fredag 7 november 2008

Efter gråsuggeinvasionen

Jag känner det.

Tydligt.

Något håller på att hända. Det kliar i fingrarna och hjärnan är full av färger och former.

Men det struntar jag i.

Jag är på väg in i en psykos.

En pysselpsykos och det är nog den bästa psykos jag någonsin upplevt.

Efter en tids kamp efter gråsuggeinvasionen av hjärnan börjar nu den rosa, fluffiga och underbart bisarra kreativiteten återvända för att ge mig en känga av inspiration direkt i frontalloben.

Det är då jag sover och i de nattliga drömmarna som den vaknar. Kreativiteten. Bubblar och kokar. Det är där idéerna förpuppas, förädlas för att så småningom, efter en lång och plågsam mental graviditet så tar de nyförälskat och trevande fysisk form.

Men först har gråsuggorna varit på besök. De tar över allting.
De kryper in genom ögonen eller via öronen, genom det jag hör eller ser så kommer de in i hjärnan. Och istället för grå kreativ substans så byts hjärnan under olika lång tid ut mot gråsuggor. De går runt där innanför kraniet och är alldeles tysta. Men det tar upp stor plats. Tankarna får ingen luft under vingarna och min kropp kan bara ligga och stirra.
Bitvis är det så många gråsuggor att inte ens vätska får plats i huvudet och då kommer det ut som tårar. Och jag hör inte vad andra människor säger. Hör inte vad djuren, jorden eller universum säger. Det bara brusar och gråsuggorna blockerar.
Alla intryck och uttryck konsumerar de. Och själv ligger jag under en sten och är helt konverterad till en gråsugga själv. Men ingenting varar för evigt. Inte vad jag vet iallafall.

Men sedan, oftast inom en vecka så har de rensat upp, som i en kompost har de brutit ned allt elände och alla gamla sopor som lagrats i min gamla mossiga hjärna och sedan är det rent. Gråsuggorna kryper ut. Då jag somnat ifrån allt lidande och all oförmåga att utföra minsta lilla syssla så kryper de ut. Lika ljudlöst som de kom in. Och så finns det ny plats för nya idéer och tankar.

Det är som ett kretslopp och allt blir mycket bättre då man känner till vikten av gråsuggorna. Man tror inte att de behövs och de är bara äckliga, tråkiga och jobbiga, men det är de inte. De behövs. De fyller en viktig funktion, även om deras process kan kännas plågsam och handikappande.

tisdag 4 november 2008

Industrispionage


I Stenungsund förändras molekyler, i den här fabriken. Den här fabriken är utsikten från min systers arbetsplats. Foto: Jonas Sandberg.

En helg är något som går snabbt, inte bara för att den är kortare än en arbetsvecka, utan kanske också för att man är ledig på helgen, vilket medför en annan tidsuppfattning.
I helgen var jag ledig och testade mina vingar i Göteborg, med fokus på Angered. Angered är en av Sveriges mest underskattade platser. Där är sjukt trevligt, inte bara för att systern är lokaliserad där, utanför att det är allmänt mysigt där. Där är svårt att hitta; äventyrligt och spännande. Det finns helt unik shopping till låga priser. Och så vidare.

Fredagen innebar förutom ankomst till Göteborg också en tripp i helt ny bil till plastfabrik i Stenungsund.
Industrispionage. Visserligen lagligt, men det gav en viss känsla av bus då vi smög runt bland stora plastmaskiner och lärde oss om hur man gör plasttester och att min syster eldar plast på heltid. Framförallt eldar hon kablar. Hon visade oss hur en bra, respektive en dålig kabel såg ut efter att hon eldat den. Jag tyckte bara att det såg svart ut. Intressant.
Efter ett antal år på Chalmers verkar människorna i plastfabriken, min syster inkluderad, tycka att det är höjden av existens att elda plast, testa hållfasthet och värmetålighet i plast.
Något som för en i plast oinsatt medborgare kan tyckas svårgreppbart. Men det är mycket som är svårgreppbart.
Och alla maskiner var så vackra. Skönhet är mer universell, inbillar jag mig för att hitta en röd tråd hos mänskligheten igen.
Jag skulle också vilja jobba på någon stor industri, eller i alla fall ha ett arbete som jag glatt och hejdlöst engegerat kan berätta om. Och att spontant kunna hålla en föreläsning om alla spännande moment som vardagen innehåller.
Det är något som fattas i livet. Inte alls för att jag har tråkigt för jag har allt som oftast rätt så roligt. Men utan jobb kan man inte vara ledig. Utan jobb har man ingen semester, helg eller fritid. Det skulle jag vilja ha. Och kanske till och med något som kändes roligt, meningsfullt eller åtminstone uthärdligt.

Resten av helgen innehöll i urval; tacos, sprit, samtal, funderande, sömn, film och shopping. Sedan var jag tillbaka i Malmö och frågan är om allt är som vanligt, eller inte.