Var tar tiden vägen?

Tiden går. Men var går den. Och var tar den vägen då den gått? Vad har den för mål? Finns det något syfte?
Det enda jag kan se av att tidens frammarsch är att det bildas små miniatyrdiken runt mina ögon, där puder och gammal osoven sömn lägger sig till rätta. De små dikena har inte alltid funnits runt mina ögon och jag beskyller tiden för att ha grävt dem.
Man ser dem inte tydligt, för tiden arbetar långsamt och under tystnad. Men i jämnt tempo. Men tiden arbetar snabbare, eller så är det jag som färdas långsammare i en geléaktig tillvaro som ålar fram i oktobers lövhalka.
Och på ett bananskal kommer man halka in på 2009 och tiden kommer att gräva ytterligare ett dike runt mina blå ögon som fortfarande inte sett tillräckligt mycket av universum för att vilja abdikera. Ögon som troligtvis aldrig kommer att bli mätta.

Inom landstinget går tiden extra långsamt. Jag jobbar åt Region Skåne. Jag gräver inga diken utan jag skriver till intranätet. Landstinget är en bubbla som på ett sätt är synnerligen realistisk och verklig med patienter, vardag för anställda, personliga katastrofer och skattepengar. På ett annat sätt är landstinget totalt verklighetsfrämmande, som en stor blobb som äter pengar och processar ärenden och livsöden oändligt långsamt.

I måndags bad jag att få en extern mus till den bärbara datorn jag arbetar på. Det tar väldigt lång tid att arbeta för mig utan extern mus.
Det har inte hänt något. Den gamla musen var trasig, någon trodde att batterierna behövde bytas.
Undrar om det tar en eller två veckor att göra det. Och batteribyte var ingenting som jag skulle ge mig på. Detta hjärnkirurgskomplicerade ingrepp naturligtvis utföras av en IT-tekniker.
Jag saknar getterna. Det var de bästa arbetskamrater jag någonsin haft. Inte för att de var så effektiva eller hjälpsamma alla gånger, men för att getnärvaro sprider lugn i en mänsklig själ. Och lugn är nog det jag eftersträvar. En känsla av att tiden tar time-out.

Fossil innan jag hinner blinka

Dagarna går snabbt, alltför snabbt. Jag får inte så mycket gjort som jag hade velat. Arbetet på sjukhuset fortskrider långsamt framåt. Jag ska skriva ihop något snitsigt till ortopedsjukgymnasternas intranät. Och med min dubbla kompetens som sjukgymnast och journalist så föll denna komplicerade lott på lilla mig.
Jag vet inte om det här med tidens flykt från mig beror på att jag är långsam i tanken, eller om det är så att tiden går snabbare.
Eller så är jag bara lat. Men även de dagar jag får massor gjort så går tiden alldeles för snabbt. Jag är fullkomligt övertygad om att tiden har börjat gå snabbare.
Därför att; det finns fler klockor och fler varelser på jorden. Och med fler varelser på jorden och mer rörelse, mer frisatt rörelseenergi så spinner vår planet loss i ett accelererande tempo och vips så hittar jag rynkor runt ögonen och resterna i kylen har snabbåldrats. Det är mystiskt, men samtidigt självklart. Litet läskigt, men å andra sidan vet jag inte vad man skulle kunna göra åt saken. Jo kanske sätta sig ned, och försöka förhindra upptrappningen av rörelser. Att satsa på att inte slå några hastighetsrekord utan istället försöka bli fossil, lagra energin till kommande generationer...

det är här fortsättningen börjar

Nu ska ni få följa med på en resa, för det brukar ju sägas att livet är en resa. En orgie i upplevelser, längtan, hopp och en gnutta väntan och allt det där.
Men en resa brukar ju vara att man börjar vid punkt A för att sedan, på ett eller annat sätt teleportera, exportera eller förflytta sig till punkt B. Vid punkt B tar sagan slut och man lever lycklig, iallafall ett tag. Tills den dagen då punkt B förvandlats till punkt A och man vill resa vidare.

Så är inte min resa.
Jag har redan gått vilse innan jag kommit till punkt A. Så det är väl här någonstans allt börjar, eller fortsätter. Och jag hoppas på att någon gång hitta rätt stig. Eller iallafall ha det sjukt kul på vägen.